Senaste inläggen

Av lugnochlycklig - Måndag 11 mars 17:58

Det hände en liten olycka med min nyinköpta dator som gjorde att den fick vila i graven. Retfullt som faan när jag köpte den i slutet av november! Efter lite samtal hit och dit så fick jag nu ut pengarna från försäkringsbolaget och kunde köpa en ny dator. Äntligen kan jag blogga igen!! Yaaay! Det har ju varit en form av terapi för mig så jag har verkligen längtat efter att kunna blogga igen. Som jag har skrivit i min presentation så bloggar jag inte för att folk ska läsa utan för att jag behöver skriva av mig lite av allt virr varr i huvudet. Sen är det ju bara roligt att en del läser mina inlägg ändå! Detta blir mitt kortaste inlägg någonsin, ville bara skriva att jag är tillbaka! 

Har märkt att det inte går att klicka på mina facebook-länkar hit utan det står att sidan inte kan visas, men det går ändå. Man kan klicka på Inläggens namn i vänsterspalten. Nu ska jag lära känna mina nya "Holger" en stund innan jag ska på mitt första styrelsemöte med Nybro Jujutsuklubb.


 

ANNONS
Av lugnochlycklig - Måndag 28 jan 11:42


Ja en sån hade jag velat ha nu. Jag håller på att bli tokig på alla jävla laddare, kablar och datorer som bara går sönder. Hemma råder det nån slags förbannelse över sådana grejer. Vi byter laddkablar som andra byter underkläder. Vad är det som händer? Man köper en kabeljävel och sen hux flux går den inte att ladda med efter ett par gånger. Lagom störande när vi har fyra mobiltelefoner och fyra plattor som laddas dagligen.


Förut om man mot förmodan behövde en laddare extra så gick man in i butiken (för just sådant dessutom) och frågade efter en laddare. "-jaha, fick du inte en till din mobiltelefon när du köpte den (för ett par år sedan)?" "-jo men jag skulle vilja ha en extra för säkerhets skull (även om den gamla fungerar felfritt)". "-jaha, ja men vi har nog extra laddare här i nåt skåp".

 

Nu när man går in på Mediamarkt eller liknande så är det en hel jävla vägg i butiken som är enbart avsedd för laddare. Skumt. Idag är inte sakerna gjorda för att hålla länge, man gör halvkassa skitgrejer så man kan sälja ännu mer efter nåt år. Man kan ju göra ett kraschtest med en gammal Nokia 3210 och en ny Smartphone. Smartphonen spricker efter första vändan i backen. 3210an kunde man sula i asfalten så den flög i bitar för att sedan sätta ihop den igen och den fungerade felfritt och hade knappt en skråma. Eller glömma den i en vattenpöl och sen torka delarna med en hårtork, det har man ju med gjort. Ladda telefonen förresten? Det gjorde man max en gång i veckan!

Det jag saknar mest ändå är nog ändå att smsa med tummarna, jävlar vad snabbt det gick!


          


Igår fick jag totalt psykbryt hemma när telefonen ännu en gång inte hade laddat i laddaren (husets sista överlevare bland högar av lik). Jag skulle till gymmet och ville kunna lyssna på musik under passet. Sambon letade efter begäran upp en gammal mp3-spelare som hade legat gömd i ca 15 år. Jag passade även på att fråga honom om man kunde återinföra personsökare som fanns på 80-talet men eftersom de har släckt ned NMT-nätet så är det lönlöst. Jag vet inte vad jag ska göra, jag ger snart upp. Finns det folk som faxar fortfarande? Det kanske man skulle satsa på istället för sms. Walkie Talkie hade varit kanon om de hade haft längre räckvidd. Skriv ett brev annars om ni vill mig något, jag tänkte sluta med mobiltelefon! Nu ska jag kolla på ett avsnitt av "Family of five" (från 1994)            


  



ANNONS
Av lugnochlycklig - Lördag 26 jan 10:50

 


Jag har faktiskt en feminin sida även om den ligger lite dold. Det här med höga klackar, fixade ögonbryn, fransar och långa naglar är för mig en omöjlighet. Levande växter har jag inga, för jag kan inte hålla dem vid liv. Att handla kläder och skor är bland det tråkigaste jag vet. Min intressen är motorsport, hårdrockskonserter och styrketräning. Jag jobbar natt på en industri. Jag tycker inte om vitt vin eller rosé, dricker helst ett riktigt surt och torrt rödvin eller en riktigt mörk stout. Prata i telefon är bland det värsta jag vet. Jag har svårt för skitsnack och förstår mig inte riktigt på "östrogenmonster" och deras humörsvängningar. Jag har inte så många "flickiga" sidor alls. Men...


när det kommer till film då är det som att allt östrogen i hela kroppen tittar fram från sitt gömställe. Romantiska filmer med lyckliga slut... ååh! Kärlek på film & i böcker är ju det vackraste som finns och jag blir själv lätt förälskad i hjältar som Edward Cullen, Christian Gray (bokversionen) & Mr Darcy. Jag kan sitta och gråta floder till både film och böcker. Nu har jag bestämt mig för att jag måste bocka av alla gamla klassiker som jag har missat. Först ut var "The sound of music", nu har jag äntligen sett den och satt mest och småmyste hela filmen igenom, men dock tyckte jag inte om Kapten von Trapp, han var lite för hård och bestämd och påminde lite för mycket om en viss person i min närhet...     


Tillbaka till verkligheten. Igår började dagen med en massa jävla stress igen. Jag steg upp vid 13 och skulle åka och hämta tjejerna efter skolan, dottern skulle ha med en kompis hem. Då helt plötsligt kom jag på att jag hade ju utveckligssamtal kl 14.50 det hade jag helt glömt bort! Dessutom skulle jag in till Kalmar med Grodan och hade bestämt tid med min mekaniker. Stress stress... Tack och lov hade vi bonusdottern hemma som fick vara stand in-lekkompis till dotterns kompis medan vi åkte iväg på utveckligssamtalet. Ringde min mekanikervän och sköt fram tiden lite. Sen när jag lämnat av dottern hemma och tänkte åka till Kalmar direkt så blev sambon sur för han hade missuppfattat mig och blev inte glad över att han skulle behöva missa sin träning. Men men jag var ju tvungen att fixa bilen. Körde iväg med dunkande huvudvärk och hjärtklappning efter all stress och bråk. Vi körde runt och köpte delar till bilen och sen körde vi till Öland där han har sitt garage. Jag tog en kopp kaffe med hans mamma medan han skruvade med bilen och det var så himla trevligt att bara sitta där i en timme och prata med denna ljuvliga dam på 83 år. Jag blev så lugn av att sitta där och prata med henne, jag har tyckt om henne redan sedan första gången jag träffade henne. Vissa människor är som valium när man mest behöver det. När vi lämnade Öland hade huvudvärken lagt sig och jag kände mig lugnare än på länge. Fler sådana människor i mitt liv tack. 

 

Idag skulle vi ha åkt in till Kalmar hela familjen och käkat IKEA-brunch och sedan stökat av en massa ärenden. Men lillebror kräktes och jag fick stanna hemma med honom och min dotter. Ska jag vara ärlig så var det riktigt skönt att slippa flänga omkring. Nu blir det storstädning hemma istället... 

 

 

Av lugnochlycklig - Onsdag 23 jan 14:25

 

 

När jag tittar på mitt CV så känns det som att jag är hundra år gammal. En killkompis sa för ett tag sedan att jag var den enda han kände som man behövde scrolla fram 2 sidor på facebook för se "tidigare arbeten". Jag har hunnit med en hel del sedan jag hade mitt första sommarjobb när jag var 12 .


1997 - Jordgubbsplockare. Jag cyklade tidigt hemifrån för att möta upp ett par killkompisar i byn 8 km hemifrån, sen cyklade vi tillsammans ca 2 km till odlingen. Det var en rolig sommar trots att det kändes i ryggen efter ett par timmar. Vi hade jordgubbskrig när chefen körde iväg, då hade man samlat mögliga jordgubbar som man mosade ihop med jord & halm och slängde på varandra. En riktig fullträff var om man även lyckades kleta ner nån i håret, jävlar vad man såg ut när man cyklade hem.


2003-2005 Försvarsmakten, äldreboende nattjänst, telefonintervjuare & telefonkommunikatör.

En sommar fick jag napp på två olika sommarjobb, först jobbade jag halva tiden på försvarsmaktens logistikavdelning, vilket var väldigt roligt. Andra halvan av sommaren jobbade jag natt på ett äldreboende. Innan dess hade jag alltid sagt att jag aldrig skulle jobba inom vården, men just därför kände jag att jag var tvungen att testa så att jag visste vad det innebar på riktigt. Just att jobba natt passade mig perfekt. Jag cyklade till och från jobbet (8 km i varje riktning) och hade mycket ledig tid. Själva jobbet i sig var ingenting jag trivdes särskilt bra med. Efteråt sa jag till mig själv: "aldrig mer vården!"


Mitt första "riktiga" jobb (dvs inte bara sommarjobb) var på Softcom som telefonkommunikatör. Detta jobbet hade jag samtidigt som jag gick i gymnasiet. Arbetsuppgifterna bestod av att ringa välkomstsamtal till Vodafones nytecknade kunder och även ha hand om kundtjänst åt olika företag. Då tyckte jag att jobbet var ganska roligt. Senare började jag även som intervjuare på Temo, där man ringde och gjorde marknadsundersökningar. Det jobbet hade jag som behovsanställning under ca 2 års tid från och till. Man bestämde själv när man ville jobba om det fanns lediga tider. Intervjubiten tyckte jag var rolig. 


2004-2006 Telefonförsäljaråren

Usch ja, inte den roligaste branschen direkt men jag tycker ändå att det är bra att den finns, eftersom den generar arbeten till många ungdomar som annars hade haft svårt att komma in på arbetsmarknaden. Mitt första säljarjobb var på Nofatel som jag började jobba på direkt vid deras uppstart. Vi sålde telefonabonnemang och jag fick se en riktigt smutsig värld inom försäljning. Det gick inte så bra för mig, killen som satt bredvid mig sålde som bara den. Vi fick grundlön plus provision och han hade hög provision eftersom han nästan bara sålde 24 månaders-abonnemang (det fanns 24 mån eller 12 mån). Jag satte mig och tjuvlyssnade lite på honom och förstod snart varför han sålde nästan enbart 24 månaders. Han lurade nämligen kunderna och frågade om de ville bli låsta i 24 månader eller 36. Självklart väljer man 24 om man är tvungen att bli låst till en operatör. Det finns inga 36 månaders-abonnemang. Ju mer jag såg mig omkring och lyssnade desto mer förstod jag vilket skitig bransch det var. När jag började granska avtalspapprena som kunderna fick så blev jag lätt illamående. På pappret fanns en rad där säljaren skulle skriva under för varje kund man sålde till innan man faxade pappret vidare, där finstilt under säljarens rad stod det "betalningsansvarig". En kollega hade en pappa som var jurist, hon visade honom ett avtal och sedan sa hon upp sig på hans inrådan, jag gjorde detsamma och började jobba på Manpower ett par dagar där efter.

 

Genom Manpower som är ett bemanningsföretag så fick jag jobb på First Base. 

På First Base jobbade man med olika säljuppdrag, jag sålde mest Omega3-tabletter och gjorde det väldigt bra. Jag sålde även elavtal, underkläder och annat. Efter ett tag var jag ändå trött på försäljningsbranschen och det stora fina Telenor låg precis intill vårt kontor. Jag sökte dit och fick jobb där. Vilken skillnad! Att börja jobba på ett stort företag där man fick utbildning i 8 veckor och sedan gick mellan avdelningarna med passerkort. Telenor kändes stort och fräscht och jag tyckte det var skönt att bara sitta och svara på inkommande samtal istället för att själv vara den jobbiga som ringde och störde. Men... jag trodde jag skulle slippa hela säljbiten men så var det ju inte. Tjatet från cheferna om att sälja abonnemang och telefoner i samtalen ökade hela tiden. Lite sjukt kan man tycka eftersom folk som ringde in ville ha hjälp i första hand. Rastlösheten började infinna sig efter ett par månader och jag tyckte inte det var lika kul längre. 

 

2006-2007 Lärare

En vän till mig sa att jag borde jobba som svensklärare, jag som tyckte det var så roligt med språk och läste en massa extra svenska när andra valde musik, bild och annat på gymnasiets fria valbara kurser. Hon presenterade mig för sin vän Marcel som arbetade som SFI-lärare för vuxna och genom honom så fick jag jobb på Humanus Utbildningar. Jag stormtrivdes! Vi var 4 lärare och 1 chef som arbetade tillsammans. Jag hade 2 egna klasser, 1 svenskundervisningsklass och 1 dataklass (ironiskt, jag som är tekniskt efterbliven enligt min sambo). I min klass gick de elever som hade gått vidare till nivå 3 i undervisningsgraderna. De kunde så pass mycket svenska att vi kunde föra diskussioner och prata om samhällsfrågor. Med läroplanen i grunden så fick jag lägga upp mina lektioner själv och jag älskade mina 3 timmar långa lektioner. Det var roligt att se hur eleverna utvecklades. Jag hade ett par rötägg som stökade (män såklart) i klassen som hade svårt att lyssna på en ung kvinna men då hotade jag alltid med att hämta Gunnar (min stora Björnliknande kollega), och då lugnade de ner sig för stunden. När jag hade jobbat på Humanus i ett år så blev jag utsatt för ett överfallsrån en sen natt på väg hem och det satte djupa spår i mig, Jag orkade varken jobba eller bo kvar i stan och försvann från verkligheten i ett par månader. 

 

2008-2009 Återbesök i telefonibranschen

Ny stad. Jag började jobba på ett litet mediaföretag Mediacenter, först som besöksbokare, då ringde man och bokade hembesök åt larmförsäljare. Det var skönt att slippa sälja själv. Det gick bra för mig och efter ett par månader fick jag en chefstjänst och blev arbetsledare för ett eget gäng. Sedan öppnades det upp en filial i min gamla hemstad och jag fick ensam ha hand om det kontoret. Cheferna satt kvar i grannstaden. Jag skötte rekryteringar och utbildade min personal. Jag höll i personalmöten dagligen och hade hand om allt administrativt. När företaget gick under i börskraschen 2008 så blev jag förtvivlad, jag som älskade mitt arbete med flextid och eget ansvar.

Nästa jobb var som annonssäljare på Eniro Online. Tillbaka till den där jävla försäljningen, men skillnaden var enorm! Nu ringde man till större företag och skötte försäljning med deras inköpsansvariga. Det var väldigt mycket lättare än att sälja till privatkunder. Det flesta företag vill ju synas och lägger gärna pengar på annonser dessutom. Jag fick gå en gedigen och påkostad säljutbildning på 9 heldagar i Stockholm. 

 

2010 - Tillbaka på äldreboendet. 

Så var jag där igen, nattjänst en sommar på samma boende. Jag skulle ju inte jobba med det längre hade jag ju lovat mig själv, men jag tyckte det var värt en ny chans. Det var dessutom bara över sommaren. Nu var jag gravid med min dotter och illmåendet kom alltid så där lagom tills man skulle gå morgonronden. Tömma katetrar med nattgammalt kiss är en plåga när man mår illa. 

 

2012 - Ica + Tågintervjuare + Homepartysäljare

Efter mammaledigheten (och även under den) så började jag med hemförsäljning av Partylite som är ljus- och doftprodukter & heminredning. Vi kallade oss för det skitnödiga ordet "inredningskonsulter". 

Jag hoppade på en tillfällig projektanställning där man under ett par veckors tid skulle åka med på tåg och bussar och intervjua och räkna resenärer. Det var faktiskt ganska kul men samtidigt rätt skönt när det var över. På sommaren arbetade jag i en liten icabutik ute på en skärgårdsö. Butiken var sin storlek till trots fylld med det mesta. Förutom själva butiken så var de även utlämningsställe för systembolaget, ATG-ombud, postombud (ja jag har gått utbildning och är certifierat postombud), bensinmack (de hade en liten pump), försäljningställe av tennisbiljetter och diverse andra event på ön. Själva jobbet var jättekul och jag älskade att prata med kunderna men innehavaren var självaste satan själv. 

 

2013-2018 Hemtjänst och sedan även chef/koordinator på ett privat företag.

Vården igen då ja, haha! Men detta var något helt annat! Från att ha jobbat inspärrad på ett äldreboende med enbart mer eller mindre kollin så fick jag nu en helt annan upplevelse. Hemtjänst är jättemysigt! Man har sin bil och sin turlista och åker hem till folk som ändå är så pass friska att de kan bo kvar hemma. Det älskade jag och man fick så mycket uppskattning för det man gjorde. Genom arbetsgivaren fick jag möjlighet att utbilda mig till undersköterska. Så 2014 var jag färdigutbildad efter ett års intensiv-utbildning där jag även arbetade på min ordinarietjänst samtidigt. 2015 fick jag (tyvärr - med facit i hand) en chefsbefattning inom företaget och flyttade 10 mil för att starta upp hemtjänsten där. Vad som sedan hände finns att läsa under inlägget "Medicinering" där jag skrivit ned hur jag blev sjuk av detta företaget. 

 

2018- Ny bransch - Industrin!

Jag har slutat säga meningen "aldrig mer vården", men däremot känner jag att "aldrig mer chef" är en bättre mening. Idag jobbar jag natt inom industrin. Det är ingen psykisk stress, inget ansvar, inga telefonsamtal, jag har riktiga raster, kollegor, kollektivavtal, högre lön, mer fritid, riktiga arbetskläder och ett gott samarbete med facket. Det känns jäkligt tryggt och skönt efter ett par helvetesår. Arbetet i sig är väl inte det roligaste jag gjort men det ger lön på kontot varje månad och det är det viktigaste.

 


 

   

Av lugnochlycklig - Måndag 21 jan 21:53

  Drömresmål:Bora Bora 

 

Livet 2.0 har inneburit mycket förändringar för mig. Nu har jag inga ekonomiska problem som jag hade när jag bodde i Blekinge. Jag har inga skulder överhuvudtaget och det hade jag inte då heller, men däremot har jag alltid haft dåligt med pengar och fått leva väldigt snålt. Under åren med min dotters pappa så var det extremt. Han hade inga pengar, inga bidrag och ingen lust att göra något åt det heller, han levde helt enkelt på mig. Under den allra värsta perioden så levde vi en hel familj på min dåvarande futtiga mammapenning på typ 7000:-. Det känns så långt bort när man ser tillbaka på det idag. Idag lever vi ett normalt svennebananliv med två stabila inkomster. Detta har gjort att jag idag har möjligheter som jag inte hade då. Jag bygger upp sparkonton till både mig själv och barnen, har alltid välfyllt kylskåp och vi kan ut och resa. Min sambos stora intresse är att resa och hans intresse har smittat av sig även på mig. Sedan vi blev tillsammans hösten 2014 så har vi hunnit med en hel del:

 

·         En konsertresa till Gelsenkirchen där vi var på hårdrocksfestival i 3 dagar (Tyskland)

·         En familjeresa i 9 dagar till Gran Canaria (Kanarieöarna – Spanien)

·         En konsertresa en weekend till Dublin (Irland)

·         En familjeresa till Teneriffa i 3 veckor + 2 dagar i Barcelona (Kanarieöarna – Spanien)

·         En resa till Aten i en vecka (Grekland)

·         En familjeresa en vecka till Nissi Beach (Cypern)

·         En Spaweekend i Gdansk (Polen)

·         En familjeweekend (Finland)

·         2 st konsertweekends till Amsterdam (Holland)

·         En familjeresa i 2 veckor till den vackra ön Phu Quoc (Vietnam)

·         En konsertresa i fyra dagar till Milano och vidare med tåg till Genève (Italien & Schweiz)

·         En familjeresa i 2 veckor till Saranda + 1 natt på Korfu & 1 natt i Warszawa (Albanien, Grekland & Polen)

·         En familjeresa på 4 dagar till Tropical Island söder om Berlin (Tyskland)

 

Vi har alltid någon resa inplanerad och min sambo lägger mycket tid på att planera resorna. Nu har jag med lärt mig en hel del om detta och det är ofta jag som hittar boendena nu för tiden. Vi använder oftast Airbnb som är en privatförmedling för privata boenden. Dels så får man så mycket mer för pengarna, sen hittar man även mer genuina boenden och får bättre kontakt med resmålet och träffar trevliga och hjälpsamma värdar. Det är många som tror att vi lägger mycket pengar på resorna men vi reser otroligt billigt tack vare min sambos nördighet i ämnet. Han brukar hitta otroligt billiga flygbiljetter, ibland blir det dock lite knöligare resväg men samtidigt får man då se ännu mer av världen. Det är som våran lille tvååring, han är väldigt resvan! När han var 1 år så hade han redan hunnit med över 20 enkelresor med flyg. Vi har en skraptavla hemma som är väldigt rolig där man skrapar de länder man har varit i (som en trisslott). På tavlan har vi även skrapat de resor vi har gjort var och en på egen hand, jag och min sambo, så vissa av länderna har vi inte besökt tillsammans (än). En del tror att jag blir stressad av resorna men det är tvärtom, det är så skönt att vara iväg och slippa alla måsten hemma. När det kommer till bagage så reser vi lättare och smidigare för varje resa vi gör. Vagn slutade vi ta med tidigt eftersom det är så bökigt med specialbagage. Nu åker lillkillen i en ryggstol som är en väska man har på ryggen. Väldigt smidigt! Nästa resa går till Lanzarote vid sportlovet och till sommaren planerar vi att tågluffa i Europa med Interrailkort, tar gärna emot tips om någon har det. Förutom alla resor så åker vi runt en del i Sverige med på olika motorsportsevent och konserter. Mitt mål med livet är att hinna se och uppleva så mycket som möjligt och att visa mina barn världen.  

 

 

Av lugnochlycklig - Lördag 19 jan 22:34

 Den meningen är nog den som jag oftast yttrar hemma. Den leder till viss irritation hos min sambo som tycker att jag och min sjukdom är måttligt roliga. I höstas när jag mådde väldigt dåligt så slutade mitt närminne att fungera totalt under en tid. Det var jävligt läskigt. Vi skulle cykla till en fest hos våra närmaste vänner här i byn, jag la min skinnjacka i min dotters cykelkorg och frågade henne säkert fem gånger innan vi ens hade lämnar kvarteret om hon hade sett min jacka. Jag försökte viska frågan så bara hon skulle höra eftersom jag visste att min sambo skulle bli sur. När jag nu upprepade frågan efter så många gånger så blev han irriterad och skriker till mig; "- skärp dig för helvete, har du Altzheimers eller??!!". Den meningen etsade sig fast i mig och gjorde mig så otroligt ledsen. Vad skulle jag ha svarat? -Ja, absolut jag skärper mig...så nu är jag skärpt igen! Dumt av mig att inte alltid vara skärpt... eller? Som att det är en knapp man bara kan trycka på. Skärptknappen. En sån hade nog alla med UMS velat ha. 


Suck! Sirapshjärnan... vad jobbig den är. Den skämmer ut mig hela jävla tiden och ställer till med så mycket skit. Senast var härom veckan. Min dotter skulle ha kalas och jag ville boka 12/1 men det var fullbokat i lokalen då, så jag fick boka den 19/1. Jag skrev klart och tydligt den den 19/1 i kalendern, åkte och köpte inbjudningskort och skickade... alla med datumet 19/1 på... MEN... i min sirapshjärna hade datumet 12/1 registrerats. När det började närma sig den 12e så tyckte jag att det var konstigt att ingen hört av sig och anmält sig till kalaset. Så... jag skickade sms till alla mammorna till de inbjudna och frågade om de fått inbjudan. Alla undrade såklart varför jag tjatade på dem en hel vecka före utsatt OSA-datum. Suck! Bara att inse att sirapshjärnan vunnit ännu en gång och jag fick krypa till korset och be om ursäkt för min virrighet. Ännu en gång. Jag har fått skämmas så otroligt mycket pga den de senaste åren. Jag har missat viktiga möten, det värsta av allt: min dotter har missat kalas och liknande pga mig, jag har sagt en massa dumma kommentarer i möten med människor. Det är som att siraphjärnan har eget liv och har som målsättning att jävlas med mig, På jobbet har jag fått ur mig så mycket konstigheter att folk tycker att jag är ett ufo. Jag vågar knappt öppna munnen under rasterna längre. Nästa fredag ska min avdelning ut och äta ihop och ha en trevlig kväll på stan. Jag har tackat nej... jag vågar inte följa med... tack för det sirapshjärnesatan!!! 

 

Måste gå och leta efter mobilen....



 

Av lugnochlycklig - Torsdag 17 jan 11:37

OBS - gnällinlägg


Det känns nästan som att någon driver med mig den här veckan. Det började med att tvååringen fick feber i början på veckan, vilket betyder att han inte kunde gå på dagis, vilket i sin tur betyder att jag inte kunde sova på dagen som jag måste (jobbar ju natt). Så de här senaste nätterna har varit jobbiga eftersom jag inte fått sova mer än ca 3-4 timmar per dygn. Natten till idag var fruktansvärd! Kände mig som en zombie och hade det inte varit för 2 koffeintabletter plus 2 berocca så hade det aldrig gått. Idag trodde jag att det skulle vända. Han var feberfri igår så imorse lämnade hans pappa honom tidigt på dagis så att jag skulle kunna lägga mig direkt när jag kom hem och sova ikapp det jag missat. Jag somnade redan kl 7.30 (somnar ca 8.30 annars efter dagislämning & nedvarvning) med både öronproppar och hörselkåporna på. Efter att dottern gått till skolan så plockade jag bort hörselskydden och såg fram emot att sova ostört enda till sen eftermiddag. Kl 10.40 ringer mobilen. Det var från dagis och lillkillen kändes inte pigg så det var bara att stappla upp ur sängen och köra och hämta honom. Han låg och sov på en kudde på golvet när jag kom, jag bar ut honom i bilen och in när vi kom hem. Min tanke var då att det iallafall var skönt att han var trött, så vi kunde gå direkt till sängen och sova ihop... men icke! Så fort vi la oss i sängen så blev han superpigg! Suck! Så nu ligger han i soffan och tittar på film och jag sitter här och beklagar mig. Det känns som att jag har blivit överkörd av en ångvält ungefär. Jag hade sett fram emot gymmet ikväll, har inte kunnat gå dit på en vecka pga allt strul hemma, nu kan jag nog glömma att komma dit idag heller... jag lär få sova bort min träningskväll om jag ska orka jobba inatt (veckans längsta natt dessutom).

 

På lördag ska åttaåringen ha kalas... jag bävar över det! Jag har hyrt en lokal i centrum och det ska bli två timmars discokalas. Just nu känns det som att jag hellre hade tagit värvning till vilken krigszon som helst istället. 


        

Av lugnochlycklig - Onsdag 16 jan 13:36

När jag blev sjukskriven på våren 2016 så försökte min läkare tvinga mig att äta antidepressiva, vilket jag vägrade och det blev en lång diskussion innan han gav upp. Jag tror absolut att antidepp kan vara jättebra och verkligen hjälpa folk som behöver det, men att skriva ut det till någon som inte är det minsta deprimerad, det tycker jag är sjukt! Att man blir slutkörd av att jobba 05-22 7 dagar i veckan, utan att någonsin få vila, det kan inga piller i världen lösa åt en. Jag har inte utmattningsdepression utan utmattningssyndrom, det är en jävla skillnad! Det är två olika sjuktillstånd som ska behandlas på helt olika sätt.


Jag älskade livet och mådde bättre för varje minut ifrån mitt jobb och den enorma stress och ansvar som hela tiden låg över mig. Det sista halvåret innan kraschen grät jag varje morgon när jag körde till jobbet för att jag visste att jag hade en djävulsk dag framför mig, jag grät när jag körde hem på eftermiddagen för jag visste att det var många timmar kvar av jobbdagen. När jag kom hem satte jag mig direkt med datorn i famnen och fortsatte jobba. Jourtelefonen ringde fram till kl 22. Vid den tiden brukade jag ramla ihop i sängen och somna direkt, totalt utmattad, för att sedan bli väckt av jourtelefonen som började ringa redan kl 5 vissa dagar när sjukanmälningarna började droppa in. Det ska tilläggas att jag inte hade något betalt alls för min jourtid 17-22, 05-07 eller hela helgerna 05-22. När jag ifrågasatte detta fick jag höra att "det ingick i min tjänst". När jag i efterhand har berättat det här för min fackrepressentant så har han fnyst högt och sagt att det är helt sjukt med tanke på min låga lön jag hade. Förutom all tid så låg det även ett enormt ansvar på mina axlar. Jag hade ansvar för ca 15-20 st anställda, ett 60-tal omsorgstagare/brukare och all cirkus runt varje, 6 st bilar, all schemaläggning, ca 15 st dag- och kvällsturer som hela tiden var i rörelse och behövde planeras in i minsta minut för att få ihop, jag hade ansvar över all ekonomi, jag skötte all kontakt med anhöriga, läkare, sjuksköterskor, personal, biståndshandläggare, arbetsterapeuter, mfl mfl mfl, jag tog emot och verkställde alla nya beslut och beställningar, jag skötte alla inköp, bilservice, rekrytering, utbildning, jag höll i personalmöten, rättade timlistor, budgeterade, upprättade alla rutiner... ja jag skulle kunna fortsätta listan i all evighet och ändå glömma något. 10 mil bort satt företagets ledning. Från början var det sagt att min närmaste chef skulle komma upp och vara närvarande 2 dagar i veckan, men de släppte nästan aldrig iväg henne, när hon väl kom upp hann hon knappt vända i dörren innan hon blev nerbeordad igen för att det var nån kris där. Detta gjorde att jag även var tvungen att sköta hennes arbetsuppgifter. Enda gången VDn hörde av sig så var det för att kolla så jag hela tiden räknade på budgeten. Det var även sagt att jag skulle vara ute i verksamheten och jobba så mycket som möjligt för att det var för dyrt för att ha mig sittande på kontoret. Ute i verksamheten mådde jag som bäst, men så fort jag kom tillbaka till kontoret så hopade allt jag låg efter med och egentligen skulle det behöva sitta 2 personer där inne på heltid för att verksamheten skulle ha fungerat. Personalen vände sig emot mig för att jag gjorde misstag pga stress, vilket bara gjorde att jag satt uppe längre och längre på kvällarna för att försöka hinna med. Vilket sjukt liv! Inga raster, jag åt ensam framför datorn för att hinna mer, inga kollegor att prata med och sömnproblem som bara accelererade. Hemma blev familjen väldigt lidande. Min dotter frågade när vi kunde åka till simhallen varpå mitt svar blev "jag kan inte vara i en bassäng för jag måste ju hela tiden kunna ha mobilerna nära och vara beredd att svara". En julaftons morgon väcktes familjen av flera samtal kl 5 för att en i personalen hade råkat dra igång larmet och inte visste rutinerna för detta (det fanns tydliga rutiner som jag satt upp på jobbet och informerat tydligt om var de kunde titta). Jag kan köpa att det är lite speciella omständigheter runt en uppstart men detta sjuka arbetssätt fortsatte även när verksamheten dragit igång ordentligt. Det sattes jourhelger på vissa i personalen då det var sagt att de skulle ha hand om telefonen under helgerna, men samtidigt var jag ändå ständig "bakjour" hade hade alltid ansvaret ändå. Det där missbrukades och folk ringdeändå till mig istället för att höra med de som hade vanliga jouren eller att försöka lösa situationen själv. 


Usch vad långt det blev, jag skulle ju "bara" skriva ner lite kortfattat om varför jag blev sjuk... inte så konstigt va?


Tillbaka till rubriken... 

Jag vägrar alltså äta antidepressiva eftersom jag inte är deprimerad. Däremot har jag läst på en hel del om min sjukdom och äter naturliga tillskott som jag tror att jag behöver tillföra min kropp. Den skyhöga kortisolhalten (stresshormon) i min kropp ligger som ett tungt lock över min förbränning och jag misstänker även att min sköldkörtel inte fungrar som den ska. Eftersom jag inte litar på sjukvården och hatar att springa där så självmedicinerar jag mig istället. Detta äter jag dagligen:


  • Magnesium
  • Tyrosin (sköldkörtelhormon)
  • Binjureextrakt
  • Jod
  • Vitamin D
  • en tablett som heter Kvinna som innehåller järn, folsyra, zink, B-vitamin mm

 

Andra sätt jag "självmedicinerar" mig med är att prata med andra i samma situation, läsa på om sjukdomen (rekommenderar starkt boken "Hjärnstark"), följa folk på sociala medier som inspirerar mig, träna fysiskt, umgås med min familj (mina barn är den bästa medicinen). Att byta jobb var det viktigaste jag gjort för att må bättre - nu jobbar jag nätter (passar min dygnrytm bättre), är ledig mer, tjänar betydligt mer, har inget ansvar, riktiga raster, kollegor, bra arbetsvillkor, ett stort seriöst företag som har god samverkan med facket. Jag bytte bransch totalt och känner att industrin är så otroligt mycket bättre att jobba inom än vården. 

 

 

Presentation


Hej!

Jag har börjat blogga som en del av mitt självläkande från UMS (utmattningssyndrom). Om du har hittat hit så är du välkommen att följa min vardag med ums, 2,5 barn, sambo, katt, nattjobb på en industri, resor samt en hel del träning och hälsa. Min

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ lugnochlycklig med Blogkeen
Följ lugnochlycklig med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se