Den frågan fick jag av en av mina nya härliga kollegor häromdagen när jag berättade för henne att jag är utbildad undersköterska. Idag fick jag en snarlik fråga av en annan kollega. "Men det finns ju massor med jobb att söka inom vården". Jo jag vet, jag skulle kunna få ett vårdjobb imorgon om jag hade velat. Den där första frågan om vad jag gör på en fabrik när jag är utbildad undersköterska, den etsade sig fast i huvet och jag satt resten av dagen och tänkte på den. När man utbildar sig till något så är det ju oftast för att man vill arbeta inom det området sedan. När det kommer till vården i Sverige så har den blivit sjukare och sjukare för varje år ironisk nog. Allting dras åt överallt, besparingar och tidsåtdragningar som gör att det inte går att utföra vård på det sätt man önskar. Efter min krasch så trodde jag att jag skulle komma tillbaka efter att jag bara "fått vila lite". Det är en vanlig missuppfattning bland UMS-sjuka. Att tillfriskna inom den sjuka vården insåg jag tillslut efter 2 års sjukdomstid att det aldrig skulle gå. 

Åter till frågan i rubriken då. Här kommer lite svar på den:

• Jag tjänar cirka fyra till fem tusen mer i månaden på fabriken än jag gjorde som mellanchef inom vården.
• Jag har raster!
• Jag har kollegor runt omkring mig.
• Jag har mer fritid, färre arbetstimmar.
• Alltid lediga helger och helgdagar.
• Mindre ansvar, istället för att ha ansvar över människoliv så pillar jag på träbitar.
• Ingen telefon som ringer och jagar en jämt (fick ca 50 samtal om dagen som chef 05.00-22.00 varje dag.)
• När jag går hem så står en annan kollega på platsen jag lämnade, jag behöver inte tänka på jobbet när jag lämnar det för dagen.  
• Jag sover bättre. 
• Jag stressar mindre. 
  

Men ibland kommer tankar som "jag gör inget viktigt längre" över mig, då får jag lite panik för stunden men eftersom fördelarna absolut väger över så brukar jag slå undan de tankarna. Jag räddar inte liv på jobbet, men jag räddar mitt eget! 

 Den meningen är nog den som jag oftast yttrar hemma. Den leder till viss irritation hos min sambo som tycker att jag och min sjukdom är måttligt roliga. I höstas när jag mådde väldigt dåligt så slutade mitt närminne att fungera totalt under en tid. Det var jävligt läskigt. Vi skulle cykla till en fest hos våra närmaste vänner här i byn, jag la min skinnjacka i min dotters cykelkorg och frågade henne säkert fem gånger innan vi ens hade lämnar kvarteret om hon hade sett min jacka. Jag försökte viska frågan så bara hon skulle höra eftersom jag visste att min sambo skulle bli sur. När jag nu upprepade frågan efter så många gånger så blev han irriterad och skriker till mig; "- skärp dig för helvete, har du Altzheimers eller??!!". Den meningen etsade sig fast i mig och gjorde mig så otroligt ledsen. Vad skulle jag ha svarat? -Ja, absolut jag skärper mig...så nu är jag skärpt igen! Dumt av mig att inte alltid vara skärpt... eller? Som att det är en knapp man bara kan trycka på. Skärptknappen. En sån hade nog alla med UMS velat ha. 

Suck! Sirapshjärnan... vad jobbig den är. Den skämmer ut mig hela jävla tiden och ställer till med så mycket skit. Senast var härom veckan. Min dotter skulle ha kalas och jag ville boka 12/1 men det var fullbokat i lokalen då, så jag fick boka den 19/1. Jag skrev klart och tydligt den den 19/1 i kalendern, åkte och köpte inbjudningskort och skickade... alla med datumet 19/1 på... MEN... i min sirapshjärna hade datumet 12/1 registrerats. När det började närma sig den 12e så tyckte jag att det var konstigt att ingen hört av sig och anmält sig till kalaset. Så... jag skickade sms till alla mammorna till de inbjudna och frågade om de fått inbjudan. Alla undrade såklart varför jag tjatade på dem en hel vecka före utsatt OSA-datum. Suck! Bara att inse att sirapshjärnan vunnit ännu en gång och jag fick krypa till korset och be om ursäkt för min virrighet. Ännu en gång. Jag har fått skämmas så otroligt mycket pga den de senaste åren. Jag har missat viktiga möten, det värsta av allt: min dotter har missat kalas och liknande pga mig, jag har sagt en massa dumma kommentarer i möten med människor. Det är som att siraphjärnan har eget liv och har som målsättning att jävlas med mig, På jobbet har jag fått ur mig så mycket konstigheter att folk tycker att jag är ett ufo. Jag vågar knappt öppna munnen under rasterna längre. Nästa fredag ska min avdelning ut och äta ihop och ha en trevlig kväll på stan. Jag har tackat nej... jag vågar inte följa med... tack för det sirapshjärnesatan!!! 

Måste gå och leta efter mobilen....

OBS - gnällinlägg

Det känns nästan som att någon driver med mig den här veckan. Det började med att tvååringen fick feber i början på veckan, vilket betyder att han inte kunde gå på dagis, vilket i sin tur betyder att jag inte kunde sova på dagen som jag måste (jobbar ju natt). Så de här senaste nätterna har varit jobbiga eftersom jag inte fått sova mer än ca 3-4 timmar per dygn. Natten till idag var fruktansvärd! Kände mig som en zombie och hade det inte varit för 2 koffeintabletter plus 2 berocca så hade det aldrig gått. Idag trodde jag att det skulle vända. Han var feberfri igår så imorse lämnade hans pappa honom tidigt på dagis så att jag skulle kunna lägga mig direkt när jag kom hem och sova ikapp det jag missat. Jag somnade redan kl 7.30 (somnar ca 8.30 annars efter dagislämning & nedvarvning) med både öronproppar och hörselkåporna på. Efter att dottern gått till skolan så plockade jag bort hörselskydden och såg fram emot att sova ostört enda till sen eftermiddag. Kl 10.40 ringer mobilen. Det var från dagis och lillkillen kändes inte pigg så det var bara att stappla upp ur sängen och köra och hämta honom. Han låg och sov på en kudde på golvet när jag kom, jag bar ut honom i bilen och in när vi kom hem. Min tanke var då att det iallafall var skönt att han var trött, så vi kunde gå direkt till sängen och sova ihop... men icke! Så fort vi la oss i sängen så blev han superpigg! Suck! Så nu ligger han i soffan och tittar på film och jag sitter här och beklagar mig. Det känns som att jag har blivit överkörd av en ångvält ungefär. Jag hade sett fram emot gymmet ikväll, har inte kunnat gå dit på en vecka pga allt strul hemma, nu kan jag nog glömma att komma dit idag heller... jag lär få sova bort min träningskväll om jag ska orka jobba inatt (veckans längsta natt dessutom).

På lördag ska åttaåringen ha kalas... jag bävar över det! Jag har hyrt en lokal i centrum och det ska bli två timmars discokalas. Just nu känns det som att jag hellre hade tagit värvning till vilken krigszon som helst istället. 

När jag blev sjukskriven på våren 2016 så försökte min läkare tvinga mig att äta antidepressiva, vilket jag vägrade och det blev en lång diskussion innan han gav upp. Jag tror absolut att antidepp kan vara jättebra och verkligen hjälpa folk som behöver det, men att skriva ut det till någon som inte är det minsta deprimerad, det tycker jag är sjukt! Att man blir slutkörd av att jobba 05-22 7 dagar i veckan, utan att någonsin få vila, det kan inga piller i världen lösa åt en. Jag har inte utmattningsdepression utan utmattningssyndrom, det är en jävla skillnad! Det är två olika sjuktillstånd som ska behandlas på helt olika sätt.

Jag älskade livet och mådde bättre för varje minut ifrån mitt jobb och den enorma stress och ansvar som hela tiden låg över mig. Det sista halvåret innan kraschen grät jag varje morgon när jag körde till jobbet för att jag visste att jag hade en djävulsk dag framför mig, jag grät när jag körde hem på eftermiddagen för jag visste att det var många timmar kvar av jobbdagen. När jag kom hem satte jag mig direkt med datorn i famnen och fortsatte jobba. Jourtelefonen ringde fram till kl 22. Vid den tiden brukade jag ramla ihop i sängen och somna direkt, totalt utmattad, för att sedan bli väckt av jourtelefonen som började ringa redan kl 5 vissa dagar när sjukanmälningarna började droppa in. Det ska tilläggas att jag inte hade något betalt alls för min jourtid 17-22, 05-07 eller hela helgerna 05-22. När jag ifrågasatte detta fick jag höra att "det ingick i min tjänst". När jag i efterhand har berättat det här för min fackrepressentant så har han fnyst högt och sagt att det är helt sjukt med tanke på min låga lön jag hade. Förutom all tid så låg det även ett enormt ansvar på mina axlar. Jag hade ansvar för ca 15-20 st anställda, ett 60-tal omsorgstagare/brukare och all cirkus runt varje, 6 st bilar, all schemaläggning, ca 15 st dag- och kvällsturer som hela tiden var i rörelse och behövde planeras in i minsta minut för att få ihop, jag hade ansvar över all ekonomi, jag skötte all kontakt med anhöriga, läkare, sjuksköterskor, personal, biståndshandläggare, arbetsterapeuter, mfl mfl mfl, jag tog emot och verkställde alla nya beslut och beställningar, jag skötte alla inköp, bilservice, rekrytering, utbildning, jag höll i personalmöten, rättade timlistor, budgeterade, upprättade alla rutiner... ja jag skulle kunna fortsätta listan i all evighet och ändå glömma något. 10 mil bort satt företagets ledning. Från början var det sagt att min närmaste chef skulle komma upp och vara närvarande 2 dagar i veckan, men de släppte nästan aldrig iväg henne, när hon väl kom upp hann hon knappt vända i dörren innan hon blev nerbeordad igen för att det var nån kris där. Detta gjorde att jag även var tvungen att sköta hennes arbetsuppgifter. Enda gången VDn hörde av sig så var det för att kolla så jag hela tiden räknade på budgeten. Det var även sagt att jag skulle vara ute i verksamheten och jobba så mycket som möjligt för att det var för dyrt för att ha mig sittande på kontoret. Ute i verksamheten mådde jag som bäst, men så fort jag kom tillbaka till kontoret så hopade allt jag låg efter med och egentligen skulle det behöva sitta 2 personer där inne på heltid för att verksamheten skulle ha fungerat. Personalen vände sig emot mig för att jag gjorde misstag pga stress, vilket bara gjorde att jag satt uppe längre och längre på kvällarna för att försöka hinna med. Vilket sjukt liv! Inga raster, jag åt ensam framför datorn för att hinna mer, inga kollegor att prata med och sömnproblem som bara accelererade. Hemma blev familjen väldigt lidande. Min dotter frågade när vi kunde åka till simhallen varpå mitt svar blev "jag kan inte vara i en bassäng för jag måste ju hela tiden kunna ha mobilerna nära och vara beredd att svara". En julaftons morgon väcktes familjen av flera samtal kl 5 för att en i personalen hade råkat dra igång larmet och inte visste rutinerna för detta (det fanns tydliga rutiner som jag satt upp på jobbet och informerat tydligt om var de kunde titta). Jag kan köpa att det är lite speciella omständigheter runt en uppstart men detta sjuka arbetssätt fortsatte även när verksamheten dragit igång ordentligt. Det sattes jourhelger på vissa i personalen då det var sagt att de skulle ha hand om telefonen under helgerna, men samtidigt var jag ändå ständig "bakjour" hade hade alltid ansvaret ändå. Det där missbrukades och folk ringdeändå till mig istället för att höra med de som hade vanliga jouren eller att försöka lösa situationen själv. 

Usch vad långt det blev, jag skulle ju "bara" skriva ner lite kortfattat om varför jag blev sjuk... inte så konstigt va?

Tillbaka till rubriken... 

Jag vägrar alltså äta antidepressiva eftersom jag inte är deprimerad. Däremot har jag läst på en hel del om min sjukdom och äter naturliga tillskott som jag tror att jag behöver tillföra min kropp. Den skyhöga kortisolhalten (stresshormon) i min kropp ligger som ett tungt lock över min förbränning och jag misstänker även att min sköldkörtel inte fungrar som den ska. Eftersom jag inte litar på sjukvården och hatar att springa där så självmedicinerar jag mig istället. Detta äter jag dagligen:

• Magnesium
• Tyrosin (sköldkörtelhormon)
• Binjureextrakt
• Jod
• Vitamin D
• en tablett som heter Kvinna som innehåller järn, folsyra, zink, B-vitamin mm

Andra sätt jag "självmedicinerar" mig med är att prata med andra i samma situation, läsa på om sjukdomen (rekommenderar starkt boken "Hjärnstark"), följa folk på sociala medier som inspirerar mig, träna fysiskt, umgås med min familj (mina barn är den bästa medicinen). Att byta jobb var det viktigaste jag gjort för att må bättre - nu jobbar jag nätter (passar min dygnrytm bättre), är ledig mer, tjänar betydligt mer, har inget ansvar, riktiga raster, kollegor, bra arbetsvillkor, ett stort seriöst företag som har god samverkan med facket. Jag bytte bransch totalt och känner att industrin är så otroligt mycket bättre att jobba inom än vården. 

Idag börjar jag blogga... hoppas att det är en ny rutin som jag lyckas hålla i. 

2019 tänkte jag skulle bli hälsans år. Jag har varit sjuk i ums i 3 år nu och börjar bli jävligt trött på skiten. Jag minns när jag kraschade... det var påskhelgen 2016 och min mobil ringde i ett. När jag tillslut bröt ihop så var det totalt vill jag lova. Det som om en damm hade brustit och jag kunde inte sluta gråta. Då när jag gick hem och blev sjukskriven så tänkte jag naivt att "jag behöver nog bara vila lite, jag är tillbaka om 2 veckor". Så blev det inte...

De flesta med ums vet vad jag pratar om. När hjärnan "går sönder" så tar det jävligt lång tid att läka. För vissa blir sjukskrivningen väldigt långvarig och vägen tillbaka är en snårig och svår väg. Jag har själv fått hitta lösningar på att må bättre eftersom vården är helt värdelös enligt min mening. Vissa har tur och hittar bra läkare, vissa inte. Efter ca 2 års sjukskrivning (med ett misslyckat försök att arbetsträna) så bytte jag tillslut bransch helt och hållet. Jag sa upp mig från min chefstjänst och började jobba natt inom industrin! Helt fantastiskt skönt! Nu tjänar jag bättre, jobbar mindre, har inget ansvar, har riktiga raster och kollegor, sover bättre och har mer fritid. Jag trodde i somras när jag bytte jobb att "Så! Nu är jag frisk!". Det funkar inte riktigt så... visst var det bättre nu när jag hittat en arbetssituation som fungerar men det var långt ifrån samma sak som att bli frisk. Min hjärna arbetar inte som den gjorde förr, jag tåler inte stress, mitt korttidsminne är gravt nedsatt, jag kan inte tänka klart längre, jag skämmer ut mig hela tiden eftersom munnen ofta är snabbare än hjärnan och det hoppar ut många pinsamma grodor. Jag snurrar till saker och virrar till det ständigt och får sedan skämmas som en hund. 

Jag vet att jag mår bättre när jag tränar hårt fysiskt så det försöker jag göra så ofta jag kan. När jag är på gymmet så tycker jag om explosiv styrketräning varvat med kondition... eller nja,,, nu ljuger jag för mig själv igen. Konditionsträning är aptråkigt!! Tyvärr så är det den jag behöver mest eftersom jag har 35 kilo för mycket som jag vill bli av med. Idag har jag tagit mig ut på en rask promenad i 1,5 timme, det hade jag behövt göra dagligen, problemet är att det är svårt att få till den tiden när man jobbar heltid och har barn med aktiviteter och en liten tvååring som är inne i en rolig tid med både mattrots och läggningar som tar flera timmar. Min sambo och jag brukar se till att turas om så att vi hinner till gymmet båda två, vi är i allafall där ett par tillfällen var i veckan. Tänk om jag hade kunnat få till det här med dagliga raska promenader OCH ändå hinna med mina gympass... då tror jag faktiskt att den där jävla vågen hade rört sig neråt. Jag har kämpat med vikten i många år nu. Jag äter bra och rör mig mycket men står ändå till. Man ska inte stirra sig blind på vågen, det vet jag, men jag är alldeles för tung! Jag vill inte väga 96 jävla kilo oavsett om jag blir smalare. Nu vet jag ju att stresshormonet kortisol ligger som ett tungt lock över viktminskningen och hindrar min förbränning. Därför vill jag bli lugnare... jag vill bli av med stressen och ångesten, de är två jävligt tråkiga livspartners, jag vill göra slut! Hur gör jag det? KBT har jag testat på, visst jag fick en del vettiga ord och tankar med mig men det har inte trollat bort problemen ändå. 

År 2019 ska jag satsa på att få in ännu mer träning, äta ännu bättre, mer mindfulness, bli en gladare och bättre mamma och sambo, bli lugnare. Önska mig lycka till!