Ojojoj! Det har visst gått 5 (!) år sedan jag skrev något här. Nu tänkte jag ta och damma av min gamla blogg igen. 

Vad har hänt de här senaste 5 åren då? Vi kör en “snabb” redovisning:

• Flyttat 2 ggr, först från hästgården till ett stort hus i Örsjö, där bodde vi i 2 år, sedan blev det en marklägenhet med stor tomt i centrala Nybro med nära till allt. Här har vi nu bott sedan september 2023. 

   

   

• Några nya jobb. Jag arbetade som planerare på boendet tills mina chefer byttes ut mot två monster som drog in min tjänst pga besparingar. Efter det blev det ett vikariat på Folktandvården, som kliniksamordnare. Sen var jag sjuk i 2 år, en ny krasch, förnedringskassan försäkrade ut mig, trots min läkares bedömning och jag orkade inte bråka, vem gör det när hjärnan har brunnit för andra gången? Så jag tog kontakt med boendet där jag jobbat som planerare och blev timvikarierande undersköterska. September 2024 hoppade jag på en nötstyckarutbildning på KLS (slakteriet), jag trivdes jättebra där och tyckte det var kul att vara ensam tjej på stället och att få lära mig att stycka. Tyvärr så fick jag kasta in handduken i januari pga smärta. Nu har jag precis skrivit på 2 (!) olika anställningsavtal för 2 olika assistansbolag. Första veckan i maj så börjar jag jobba som personlig assistent. Inga kvällar eller helger, så skönt! Tillsammans blir de 2 tjänsterna ca 80% arbetstid, vilket passar mig perfekt. Jag orkar inte jobba heltid med all cirkus som är runt Odin med; myndigheter, LSS, fritids, skola, vård och hans pappa. 

   

   

• Jag har lagt måånga timmar hos 2 olika psykologer de här åren, som har fått mig att bli kompis med mig själv. För första gången någonsin! 

  
  
  
  
• I september 2023 började jag umgås med en gammal bekant, min brorsas gamla polare som jag känt sedan jag var liten. (Vi hade en liten oseriös fling redan sommaren 2014.) I januari 2024 insåg vi tillslut att det inte gick att stå emot den stora kärleken och vi bestämde oss för att vi var ett par. Jag har aldrig känt så för en man tidigare och vi älskar verkligen varandra. Han älskar mina barn och de honom. Han jobbar som kapten och är till havs varannan månad, han bor dessutom i Karlskrona så vi ses inte så ofta, men när vi ses så önskar man att man kunde frysa tiden. 

• Förra våren satte vi ihop en träffgrupp för anhöriga till någon med NPF.diagnos och även för vuxna med egen diagnos. Sedan dess så träffas vi numera varannan vecka i 2 timmar, vi pratar en massa, ibland har vi gäster som föreläser. Den här gruppen har kommit att betyda väldigt mycket för mig, jag har varit med i radio P4 två gånger och gjort reklam för vår grupp. 

   

   

• I mars insåg jag att mina levervärden hade stigit väldigt mycket under en tid och jag bestämde mig då för att göra en drastisk förändring. Jag äter inte socker, mjöl, pasta, ris, potatis och sådant sedan dess. För ett par dagar sedan lämnade jag nya blodprover och mina levervärden har stigit spikrakt nedåt sedan dess och är nu inom referensvärdet igen! Jag är så lättad. Dessutom mår jag så otroligt mycket bättre av min nya kost och tänker inte gå tillbaka till kolhydrater som bara gör mig trött. Jag äter grönsaksbaserat med protein och rätt sorts fett i lagom mängd. Om jag blir sugen på något så tar jag frysta bär eller mango. Jag varken väger eller mäter mig, men med lite tur så kommer även viktminskning att bli en positiv effekt av mitt nya levnadssätt! De sa på nyheterna att svenskar äter i snitt 1 kg godis per person nu i påskhelgen, så skönt att kunna säga “inte jag!” Jag har inte ätit en enda godisbit!

   

Nu är våren på g, Henrik kommer hem runt Valborg och livet känns roligare än någonsin!   

Semester. Dag 4.

Ligger på en filt vid sommarstugan, läser en bok, fåglarna kvittrar, barnen skrattar och solen värmer gott i skinnet.

En motorbåt puttrade nyss förbi i sundet. Igår hittade vi en ny vän i ett träd, en söt uggla som vi döpte till Hugin, han satt kvar imorse med. Lugnet här ute på Kålö kommer över mig som en efterlängtad gammal vän som jag inte sett på länge. 

Förra årets semester läkte mig och min trötta hjärna bättre än någonting annat. Då spenderade jag nästan hela semestern här ute på min lilla idylliska ö. Den här semestern tar vi dag för dag och gör det som vi känner för i stunden. 

Jag bytte arbete den 15e maj. Efter 2 år inom industrin så längtade jag tillbaka till vården. Nu jobbar jag som planerare på ett särskilt boende med Kommunen som arbetsgivare. Dagtid 7-15.30 mån-fre. Jätteskönt! 

Eftersom min dotter bor hos mig på heltid så är det optimalt att jobba så. 

Jag har längtat efter semestern trots mitt nya jobb (som jag älskar). Dels så var jag trött fysiskt från industrin (haft ont i mina händer länge) och dels så är jag trött mentalt efter veckorna med allt nytt som ska läras in i min trötta hjärna. 

Det har gått väldigt bra ändå, jag var lite orolig att jag inte skulle ha läkt tillräckligt för att fixa mitt nya jobb. Sen kraxade olyckskorpar runt mig och varnade mig för att gå in i samma bransch som gjorde mig sjuk. Men det är stor skillnad kan jag lova. Här har jag cheferna på plats (som sköter sina jobb själva), jag stänger av min jobbtelefon kl 15.30 och har ingen jour över huvud taget. Personalen är självgående och tar mycket ansvar själva. Senaste veckorna har jag känt att jag har vuxit in bra i min nya roll, jag har lärt mig de nya systemen vi jobbar i och jag börjar få koll på alla rutiner, personal, de boende, med mera. Jag ser fram emot höstens arbete... men först ska jag njuta av julis ljuvliga ledighet. 

😎🚣‍♀️🌞🌡🏡👙🍓🍉🍦🍻🏊‍♀️🧘‍♀️

Nu har det hänt extremt mycket sedan jag skrev sist. Det här med att blogga regelbundet var jag inte lika bra på som jag hade hoppats. Ska se om jag kan få en nytändning igen. 

Vad har hänt sedan sist då? 

Jo... 

I november flyttade jag till en stuga/mindre hus som ligger på en hästgård ute på landet. Här trivs jag (& barnen) otroligt bra. Jag har känt mig hemlös sedan jag flyttade från mitt hus i Blekinge 2015. Detta var även ett sätt att kanske få en bättre relation. Min sambo blev min särbo. 

26/12-18/1 Var hela familjen på semester i Thailand & Malaysia. En otroligt bra resa och verklighetsflykt. Vi åkte först till Bangkok och var där 3 dygn, sedan flög vi vidare till Kuala Lumpur och var där 4 dygn. Vi avslutade med att flyga vidare till Krabi och bo på Koh Lanta i 2 veckor. 1 vecka på östra sidan av ön och 1 vecka på västra. 

Vi har sett och upplevt en massa som vi tar med oss och minns tillbaka på. 

För cirka en vecka sedan så valde jag att avsluta min relation. Nu kommer jag att fokusera på att läka mig själv och försöka tycka om mig själv. Det ska gå, men vägen dit är lång och snårig. 

Idag skulle min älskade farmor ha fyllt 89 år om inte den jävla cancern hade tagit henne den svarta jävla 23e november 2017.  På bordet brinner ett ljus och bredvid står flaggan jag fått av henne , som jag tar fram varje gång vi firar födelsedagar. Jag längtar så jävla mycket efter henne och saknaden är övermäktig vissa dagar trots att det snart har gått 2 år. Att det har funnits 2  långa år av mitt liv utan henne, det känns obegripligt. Hon var den starkaste människan jag visste, den klokaste och mest omtänksamma. Hon hade en fantatisk humor och ett underbart smittande skratt som jag hoppas aldrig försvinner från mitt minne. år 1948 var hon Karlskronas lucia och vacker som en ängel med sitt blonda hår. Jag var alltid så besviken över att jag inte fick ärva hennes skönhet. När livet var svajigt och fullt av motgångar så var den bästa medicinen att sätta sig på färjan och åka ut till farmor. Att få sitta tillsammans med henne på hennes altan och titta ut över havet. I min telefonbok står farmors mobilnummer kvar, jag klarar inte av att radera det. Till ön åker jag aldrig mer, den sjönk i havet i samma stund som farmor dog. Det var mycket som försvann med dig. Hela släkten till exempel. Nu har jag bara lite foton av dig, minnet av din vackra röst och alla roliga minnen av mina stunder med dig. De vårdar jag ömt i mitt inre. Jag älskar dig för evigt.   

Det har hänt mycket de senaste veckorna, positiva händelser mestadels men även lite tråkigheter som har tagit mycket energi. Men vi fokuserar på det som är positivt tycker jag. 

Det känns lättare att andas, trycket över bröstet har lättat, jag känner mig gladare och jag tror även att min omgivning ser på mig att jag börjar blir mig själv igen. Sakta men säkert börjar jag känna igen tjejen i spegeln och livsglädjen som börjar synas i de gröna ögonen som möter min blick där. Om jag hade vetat att jag kunde må så här mycket bättre bara av att byta lite delar i livet, då hade jag gjort det för länge sedan. Så som jag känner mig nu och har gjort de senaste veckorna, så har jag inte känt mig på 5 år. Jag skrattar varje dag och känner lycka igen. Det är som att man har fyllt i blyertsteckningen med tjocka svarta bläcklinjer och färglagt med pastelliga färger.  I vanliga fall brukar jag få lite smått panik när den deppiga hösten kommer men just nu känns det som att det inte spelar någon roll vad det är för årstid så länge man får må bra och omges av människor som lyfter en. 

Jag har nog varit en jäkligt tråkig människa det senaste året, det förstår jag nu när jag har kommit  ut ur tunneln, jag tror faktiskt att jag har varit deprimerad under ett års tid. De människor som fortfarande finns med vid min sida ska ha en eloge för att de orkat med mig det senaste året. Några har fallit ifrån och det är ju fullt förståeligt. 

Idag har jag träffat en ny liten människa! Han fyller en månad imorgon och jag tror att vi kommer att bli riktigt bra vänner! 

Den frågan fick jag av en av mina nya härliga kollegor häromdagen när jag berättade för henne att jag är utbildad undersköterska. Idag fick jag en snarlik fråga av en annan kollega. "Men det finns ju massor med jobb att söka inom vården". Jo jag vet, jag skulle kunna få ett vårdjobb imorgon om jag hade velat. Den där första frågan om vad jag gör på en fabrik när jag är utbildad undersköterska, den etsade sig fast i huvet och jag satt resten av dagen och tänkte på den. När man utbildar sig till något så är det ju oftast för att man vill arbeta inom det området sedan. När det kommer till vården i Sverige så har den blivit sjukare och sjukare för varje år ironisk nog. Allting dras åt överallt, besparingar och tidsåtdragningar som gör att det inte går att utföra vård på det sätt man önskar. Efter min krasch så trodde jag att jag skulle komma tillbaka efter att jag bara "fått vila lite". Det är en vanlig missuppfattning bland UMS-sjuka. Att tillfriskna inom den sjuka vården insåg jag tillslut efter 2 års sjukdomstid att det aldrig skulle gå. 

Åter till frågan i rubriken då. Här kommer lite svar på den:

• Jag tjänar cirka fyra till fem tusen mer i månaden på fabriken än jag gjorde som mellanchef inom vården.
• Jag har raster!
• Jag har kollegor runt omkring mig.
• Jag har mer fritid, färre arbetstimmar.
• Alltid lediga helger och helgdagar.
• Mindre ansvar, istället för att ha ansvar över människoliv så pillar jag på träbitar.
• Ingen telefon som ringer och jagar en jämt (fick ca 50 samtal om dagen som chef 05.00-22.00 varje dag.)
• När jag går hem så står en annan kollega på platsen jag lämnade, jag behöver inte tänka på jobbet när jag lämnar det för dagen.  
• Jag sover bättre. 
• Jag stressar mindre. 
  

Men ibland kommer tankar som "jag gör inget viktigt längre" över mig, då får jag lite panik för stunden men eftersom fördelarna absolut väger över så brukar jag slå undan de tankarna. Jag räddar inte liv på jobbet, men jag räddar mitt eget! 

Jag höll på att bli tokig!  Inte på en fluga, utan på typ 200 stycken! Var kommer de ifrån? Vad har jag gjort för fel? Vad har jag gjort för att förtjäna detta surrande i huvet? Det här året känns extremt på nåt vis, åtminstone när det kommer tiil flugor! Jag kan inte minnas att jag tidigare legat vaken tre nätter i rad pga flugor som surrar en i nyllet... typ tio stycken med. Gaaaaaaaah!! Min sambo skulle in till ´"storbyn" idag, så jag bad honom åka förbi Bauhaus och köpa Flugfällor... du vet den där äckliga varianten som hängde hos mormor när man var liten, de där vidriga bruna klibbiga girlangerna.    Jag sitter under en sån just nu, i vetskap att den är full med halvt levande flugor som har torterat mig hela veckan och gjort att jag inte har kunnat sova en blund. Igår kunde jag inte sova på hela natten och roade mig med att skratta åt min katt som jagade flugor och åt upp dem1 Blä! Så desperat är inte ens jag! Zimba (katten) får bli Flugornas drottning.

På jobbet går det sinnessjukt bra! Har jobbat min första vecka med nya skiftet och kan inte riktigt ta in hur bra allt är. Jag väntar mig att någon när som helst ska hoppa fram ur en buske och säga något i stil med "haHAAAA du är med i dolda kameran, inte trodde du på riktigt att det var så bra va?"

Vilka människor    De är så otroligt trevliga att man knappt tror att det är sant! Jag sjunger på väg till jobbet och jag sjunger på väg från jobbet. Innnan var det mest tårar. Själva jobbet är exakt samma som jag gjorde innan men nu har jag folk runt mig som ler och är snälla iställer för att fräsa och morra åt en. 

Sov gott! Idag har jag bränt 4 timmar och 925 kalorier på att storstäda huset som stått tomt nästan hela semerstern. Allt för att bli kvitt flugkräken. Städ plus äckelgirlangerna hoppas jag att vi nu går en flugfri samtid till mötes...

Så var 4 veckors semester slut. 

Semester för mig brukar innebära en massa inbokat och någon resa med krånglig resväg med mycket byten. Den här sommaren har jag spenderat mestadels i min sommarstuga i skärgården. Den ligger på en liten ö som man måste ro ut till. Idylliskt! Det är en pytteliten stuga med 2 våningssängar,ett par bokhyllor och ett minimalt kök med gasolspis. Stugan har en altan med sittplatser till många. Där har jag suttit många timmar i sommar, i sol som i ösregn, med en pocketbok och en kopp snabbkaffe. Ingen stress. Inga måsten. Inga planer. Visst har vi gjort lite småutflykter men de flesta dagarna har spenderats på min lilla ö. I hängmattan, på badbryggan, på altanen, eller sittandes på klubbstugans altan och kikat ut över magnifika solnedgångar över havet. I sommar har jag läkt bättre än någonsin. Sirapen i hjärnan har känts mer lättflytande och klar än tidigare. Jag känner att det har blivit enklare att få fram vad jag vill säga utan att det kommer ut något helt annat ur munnen. Böckerna har avlöst varandra i ett rasande tempo. Jag känner ett inre lugn som jag inte har känt på flera år. 

Idag var första jobbdagen efter semestern, men den var inte ångestladdad den här gången. Jag började på ett nytt skift idag, 2-skift (varannan vecka jobbar jag mån-tors 14.00-22.30 fre ledig, varannan vecka jobbar jag mån-tors 06.00-14.00 fredag 06.45-16.00 har jag för mig, lite längre än de andra dagarna iaf) iställer för att jobba nattskiftet som jag gjort i över ett år (mån-tors 22.27-06.03 fredag 22.27-06.45 plus en söndagnatt i månaden). Vilken skillnad det är på de här skiften! Det är som dag & natt!    Jag har vantrivts på nattskiftet hela tiden, det var bara två kollegor som jag verkligen tyckte om när jag slutade. Folk hälsade inte på varandra och bara gick och fräste och var otrevliga. Den här nya personalgruppen är hur härliga som helst. Fullt med sociala, glada och genuint trevliga människor. De ler och säger hej eller god morgon när man kommer, helt fantastiskt! Det finns fler fördelar med mitt skiftbyte. Jag har lagt undan burken med koffeintabletterna som kom att bli viktigare och viktigare för mig ju längre jag jobbade natt. Min son sover bättre och lugnare när jag är hemma, vilket resulterar i att hans pappa med får sova och kan gå utvilad till sitt jobb. Den här veckan när jag jobbar eftermiddag så hinner jag träna innan (sommarens hängmatteliv kräver nu att jag bosätter mig på gymmet en tid framöver). Sen finns det såklart negativa bitar med (missar dotterns jujutsu varannan vecka, min bowling, familjetid, tid med bonusdottern på hennes vecka mm) MEN jag tycker allt att fördelarna väger över. Det var en tid för ett tag sen när jag inte alls trivdes med jobbet och bara ville bort från fabriken, jag sökte andra jobb men fick inga svar. Sedan vände det lite när jag bestämde mig för att sluta deppa och försöka se livet från den ljusa sidan igen. Efter första jobbpasset idag så känner jag att jag nog kan trivas riktigt bra på fabriken ändå, med bättre möjligheter och en ljusare tillvaro. Min tid som vampyr är över.