Idag skulle min älskade farmor ha fyllt 89 år om inte den jävla cancern hade tagit henne den svarta jävla 23e november 2017.  På bordet brinner ett ljus och bredvid står flaggan jag fått av henne , som jag tar fram varje gång vi firar födelsedagar. Jag längtar så jävla mycket efter henne och saknaden är övermäktig vissa dagar trots att det snart har gått 2 år. Att det har funnits 2  långa år av mitt liv utan henne, det känns obegripligt. Hon var den starkaste människan jag visste, den klokaste och mest omtänksamma. Hon hade en fantatisk humor och ett underbart smittande skratt som jag hoppas aldrig försvinner från mitt minne. år 1948 var hon Karlskronas lucia och vacker som en ängel med sitt blonda hår. Jag var alltid så besviken över att jag inte fick ärva hennes skönhet. När livet var svajigt och fullt av motgångar så var den bästa medicinen att sätta sig på färjan och åka ut till farmor. Att få sitta tillsammans med henne på hennes altan och titta ut över havet. I min telefonbok står farmors mobilnummer kvar, jag klarar inte av att radera det. Till ön åker jag aldrig mer, den sjönk i havet i samma stund som farmor dog. Det var mycket som försvann med dig. Hela släkten till exempel. Nu har jag bara lite foton av dig, minnet av din vackra röst och alla roliga minnen av mina stunder med dig. De vårdar jag ömt i mitt inre. Jag älskar dig för evigt.   

Det har hänt mycket de senaste veckorna, positiva händelser mestadels men även lite tråkigheter som har tagit mycket energi. Men vi fokuserar på det som är positivt tycker jag. 

Det känns lättare att andas, trycket över bröstet har lättat, jag känner mig gladare och jag tror även att min omgivning ser på mig att jag börjar blir mig själv igen. Sakta men säkert börjar jag känna igen tjejen i spegeln och livsglädjen som börjar synas i de gröna ögonen som möter min blick där. Om jag hade vetat att jag kunde må så här mycket bättre bara av att byta lite delar i livet, då hade jag gjort det för länge sedan. Så som jag känner mig nu och har gjort de senaste veckorna, så har jag inte känt mig på 5 år. Jag skrattar varje dag och känner lycka igen. Det är som att man har fyllt i blyertsteckningen med tjocka svarta bläcklinjer och färglagt med pastelliga färger.  I vanliga fall brukar jag få lite smått panik när den deppiga hösten kommer men just nu känns det som att det inte spelar någon roll vad det är för årstid så länge man får må bra och omges av människor som lyfter en. 

Jag har nog varit en jäkligt tråkig människa det senaste året, det förstår jag nu när jag har kommit  ut ur tunneln, jag tror faktiskt att jag har varit deprimerad under ett års tid. De människor som fortfarande finns med vid min sida ska ha en eloge för att de orkat med mig det senaste året. Några har fallit ifrån och det är ju fullt förståeligt. 

Idag har jag träffat en ny liten människa! Han fyller en månad imorgon och jag tror att vi kommer att bli riktigt bra vänner!