Idag skulle min älskade farmor ha fyllt 89 år om inte den jävla cancern hade tagit henne den svarta jävla 23e november 2017.  På bordet brinner ett ljus och bredvid står flaggan jag fått av henne , som jag tar fram varje gång vi firar födelsedagar. Jag längtar så jävla mycket efter henne och saknaden är övermäktig vissa dagar trots att det snart har gått 2 år. Att det har funnits 2  långa år av mitt liv utan henne, det känns obegripligt. Hon var den starkaste människan jag visste, den klokaste och mest omtänksamma. Hon hade en fantatisk humor och ett underbart smittande skratt som jag hoppas aldrig försvinner från mitt minne. år 1948 var hon Karlskronas lucia och vacker som en ängel med sitt blonda hår. Jag var alltid så besviken över att jag inte fick ärva hennes skönhet. När livet var svajigt och fullt av motgångar så var den bästa medicinen att sätta sig på färjan och åka ut till farmor. Att få sitta tillsammans med henne på hennes altan och titta ut över havet. I min telefonbok står farmors mobilnummer kvar, jag klarar inte av att radera det. Till ön åker jag aldrig mer, den sjönk i havet i samma stund som farmor dog. Det var mycket som försvann med dig. Hela släkten till exempel. Nu har jag bara lite foton av dig, minnet av din vackra röst och alla roliga minnen av mina stunder med dig. De vårdar jag ömt i mitt inre. Jag älskar dig för evigt.