OBS - gnällinlägg

Det känns nästan som att någon driver med mig den här veckan. Det började med att tvååringen fick feber i början på veckan, vilket betyder att han inte kunde gå på dagis, vilket i sin tur betyder att jag inte kunde sova på dagen som jag måste (jobbar ju natt). Så de här senaste nätterna har varit jobbiga eftersom jag inte fått sova mer än ca 3-4 timmar per dygn. Natten till idag var fruktansvärd! Kände mig som en zombie och hade det inte varit för 2 koffeintabletter plus 2 berocca så hade det aldrig gått. Idag trodde jag att det skulle vända. Han var feberfri igår så imorse lämnade hans pappa honom tidigt på dagis så att jag skulle kunna lägga mig direkt när jag kom hem och sova ikapp det jag missat. Jag somnade redan kl 7.30 (somnar ca 8.30 annars efter dagislämning & nedvarvning) med både öronproppar och hörselkåporna på. Efter att dottern gått till skolan så plockade jag bort hörselskydden och såg fram emot att sova ostört enda till sen eftermiddag. Kl 10.40 ringer mobilen. Det var från dagis och lillkillen kändes inte pigg så det var bara att stappla upp ur sängen och köra och hämta honom. Han låg och sov på en kudde på golvet när jag kom, jag bar ut honom i bilen och in när vi kom hem. Min tanke var då att det iallafall var skönt att han var trött, så vi kunde gå direkt till sängen och sova ihop... men icke! Så fort vi la oss i sängen så blev han superpigg! Suck! Så nu ligger han i soffan och tittar på film och jag sitter här och beklagar mig. Det känns som att jag har blivit överkörd av en ångvält ungefär. Jag hade sett fram emot gymmet ikväll, har inte kunnat gå dit på en vecka pga allt strul hemma, nu kan jag nog glömma att komma dit idag heller... jag lär få sova bort min träningskväll om jag ska orka jobba inatt (veckans längsta natt dessutom).

På lördag ska åttaåringen ha kalas... jag bävar över det! Jag har hyrt en lokal i centrum och det ska bli två timmars discokalas. Just nu känns det som att jag hellre hade tagit värvning till vilken krigszon som helst istället.