Den meningen är nog den som jag oftast yttrar hemma. Den leder till viss irritation hos min sambo som tycker att jag och min sjukdom är måttligt roliga. I höstas när jag mådde väldigt dåligt så slutade mitt närminne att fungera totalt under en tid. Det var jävligt läskigt. Vi skulle cykla till en fest hos våra närmaste vänner här i byn, jag la min skinnjacka i min dotters cykelkorg och frågade henne säkert fem gånger innan vi ens hade lämnar kvarteret om hon hade sett min jacka. Jag försökte viska frågan så bara hon skulle höra eftersom jag visste att min sambo skulle bli sur. När jag nu upprepade frågan efter så många gånger så blev han irriterad och skriker till mig; "- skärp dig för helvete, har du Altzheimers eller??!!". Den meningen etsade sig fast i mig och gjorde mig så otroligt ledsen. Vad skulle jag ha svarat? -Ja, absolut jag skärper mig...så nu är jag skärpt igen! Dumt av mig att inte alltid vara skärpt... eller? Som att det är en knapp man bara kan trycka på. Skärptknappen. En sån hade nog alla med UMS velat ha. 

Suck! Sirapshjärnan... vad jobbig den är. Den skämmer ut mig hela jävla tiden och ställer till med så mycket skit. Senast var härom veckan. Min dotter skulle ha kalas och jag ville boka 12/1 men det var fullbokat i lokalen då, så jag fick boka den 19/1. Jag skrev klart och tydligt den den 19/1 i kalendern, åkte och köpte inbjudningskort och skickade... alla med datumet 19/1 på... MEN... i min sirapshjärna hade datumet 12/1 registrerats. När det började närma sig den 12e så tyckte jag att det var konstigt att ingen hört av sig och anmält sig till kalaset. Så... jag skickade sms till alla mammorna till de inbjudna och frågade om de fått inbjudan. Alla undrade såklart varför jag tjatade på dem en hel vecka före utsatt OSA-datum. Suck! Bara att inse att sirapshjärnan vunnit ännu en gång och jag fick krypa till korset och be om ursäkt för min virrighet. Ännu en gång. Jag har fått skämmas så otroligt mycket pga den de senaste åren. Jag har missat viktiga möten, det värsta av allt: min dotter har missat kalas och liknande pga mig, jag har sagt en massa dumma kommentarer i möten med människor. Det är som att siraphjärnan har eget liv och har som målsättning att jävlas med mig, På jobbet har jag fått ur mig så mycket konstigheter att folk tycker att jag är ett ufo. Jag vågar knappt öppna munnen under rasterna längre. Nästa fredag ska min avdelning ut och äta ihop och ha en trevlig kväll på stan. Jag har tackat nej... jag vågar inte följa med... tack för det sirapshjärnesatan!!! 

Måste gå och leta efter mobilen....